SpelaUpp


1 kommentar

Tomb Raider 2018

rise-of-the-tomb-raider-main-1064106

 

Har alldeles nyligen varit och sett den nya tappningen av Tomb Raider. Mina förväntningar på filmen har varit höga eftersom jag fullkomligt älskar de två senaste spelen.

En snabb resumé för den som inte har spelat spelen så tar de två senaste spelen oss tillbaka till början av Lara Crofts äventyrliga karriär (som är en mer tungsint version av Indiana Jones). Det är också här som den senaste filmen, med Alicia Vikander i huvudrollen, tar vid. Det är samma Lara Croft som spelades av Angelina Jolie för ett antal år sedan, men samtidigt är det en helt annan person. Den Lara som Alicia får gestalta må vara en envis överlevare men här har hon ännu inte hittat sig själv, den (stundtals överdrivna) självsäkerhet som går att finna i Angelinas tolkning finns ännu inte här. Hon är fortfarande lite naiv och oerfaren, två egenskaper som snabbt tas ur henne under hennes sökande efter sin far, som försvunnit på en mytisk ö belägen utanför Japans kust.

 

Filmen

Innan jag skulle gå och titta på filmen var jag extremt noga med att varken se eller läsa någonting om den. Jag ville bilda mig en egen uppfattning. Och ja, jag tyckte om den. Den hade många nyckelscener från det första spelet, den hade också med själen och smärtan som Lara upplever där.

När jag i efterhand har läst recensioner av filmen förstår jag att den här själen och smärtan som jag så går igång på, att den går förlorad hos publiken som inte har spelat spelet. Den plågan och det helvetet som Lara befinner sig i på ön kommer inte riktigt fram i filmen, verkar vara någonting man bara förstår om man har spelat Tomb Raider. Det är synd, eftersom för mig var de scenerna när hon gråter och skriker om vartannat, samtidigt som hon ska slå sig igenom djungeln och dess faror, mycket gripande. Jag kommer så väl ihåg när jag, i spelet, fick kämpa Lara igenom allt det här. Hur svårt det var och hur jobbigt det var för henne (och svettigt för mig) att första gången släcka en annan människas liv – trots att det var i självförsvar och mannen var ”ond”. Att faktiskt ta en annan människas liv. Just om detta läste jag en recensent som helt hade missförstått Lara, där recensenten tyckte det patetiskt att Laras stridsrop lät som ett gnyende – den recensenten hade verkligen missförstått allt! I den här filmen är Lara inte tuff, hon är en helt (nästan) vanlig kvinna som utsätter sig för något extremt i jakten på en älskad familjemedlem. Det där skinnet på näsan som Jolies gestaltning har, det har inte vuxit fram än. Det är någonting som man måste ha klart för sig. Detta är ingen erfaren och hårdbarkad äventyrshjälte utan detta är Lara Croft in the making. Förstår man inte detta så kommer filmupplevelsen bli platt som en pannkaka.

Spela spelet!

Nu i efterhand när jag läser recensionerna förstår jag verkligen vikten av att spela spelen, det är så mycket som är underförstått och som man knyter an till sina tidigare spelupplevelser, det verkar som att filmen i sin singularitet inte är lika bra? Själv har jag svårt att se filmen för sig eftersom min ryggsäck är full med tidigare känslor och kunskaper som färgar det jag ser på duken. Men visst, jag är inte så jävig att jag inte kan se att det finns förbättringspotential. Några saker störde också mig. Till exempel fanns det några bluescreen:iga (?) scener som borde klippts bort, rätt klyschig musik och historien med pappan var olycklig (eftersom det dödar andra spännande möjligheter framåt). Men på sin helhet gillade jag den. Speciellt scenen med ishackan, snacka om att den scenen var frieri för den spelande publiken. Mäktigt.

 

Som sagt, för att få mer behållning av filmen ska man definitivt har spelat de två senaste spelen. På biblioteket finns de till utlåning för XBOX och Playstation 4:

Tomb Raider: Definitive edition (del 1)

Rise of the Tomb Raider (del 2)

 

Happy climbing!

 

/ Frida – Stadsbiblioteket


Lämna en kommentar

Rise of the Tomb Raider

Det är ingen hemlighet att Tomb Raider är en av mina personliga favoriter. Speciellt nu när man har gått tillbaka till början av Lara Croft – hur hon kom att bli så grym som hon är. Rise of the Tomb Raider är andra delen i den nya tappningen. Första delen var fantastiskt bra, och den andra? Precis lika bra – men på olika sätt.

 

 

 

I den första delen låg det mer fokus på handlingen, att man skulle få en känsla för Lara Croft, vilket man verkligen fick. Det var många gånger som hjärtat gick i kras för stackars tappra Lara. I Rise of the Tomb raider har Lara tuffat till sig. Hon har blivit mer hårdhudad och bättre på att vara ensam i hemska situationer. Handlingen tar mig inte med storm lika mycket som första delen (fast den är fortfarande kusligt bra), men den har definitivt andra kvalifikationer som gör att den är superbra.

 

Rise of the Tomb raider är mer öppet i sin design. Den uppmuntrar spelaren mer till att frångå storyn och hoppa på olika sidouppdrag. Detta fanns i första delen också men nu har man lagt upp det på ett annat vis. Tidigare har man kunnat ta sidouppdragen när man stöter på dem, vilket gör att man spelar i en viss ordning. I Rise of the tomb raider så kan man inte alltid ta sidouppdragen när man passerar dem, eftersom man inte alltid har fått de nödvändiga verktygen för att kunna genomföra uppdragen. Vilket gör att man många gånger återvänder till tidigare spelade platser. Ett kul upplägg som jag tycker funkar väldigt bra.

 

Har du ett VR-headset till din PS4? Då är Rise of the Tomb raider ett spel för dig eftersom den innehåller ett jättetrevligt bonusspår där VR:en kommer till sin fulla rätt. Riktigt läckert, nästan som magi!

 

På bibblan kan du hyra spelen till både XBOX One och PS4

 

Välkomna in!

Ps. Du har väl hört ryktena om att den här tappningen av Tomb Raider kommer som film med underbaraste Alicia Vikander i huvudrollen?

/ Frida – Stadsbiblioteket


Lämna en kommentar

Tomb Raider: Definitive edition

 

Helt lyrisk! Har precis spelat klart Tomb Raider: Definitive edition på min PS4:a. Knappt jag vågar erkänna men det är första gången jag på riktigt gör bekantskap med arkeologen Lara Croft och måste bara säga. Vilket spel! Snyggt, gripande och spännande!

 

 

 

 

 

Vad är Tomb Raider: Definitive edition?

 

 

Tomb raider är en serie Tv-spel med äventyrstema som spelas i tredjepersonvy. I spelen sätts många färdigheter på prov. Det ska hoppas, klättras, kluras och skjutas. Huvudpersonen är arkeologen Lara Croft som också är en pionjär i genren (kanske också kultförklarad). Första spelet släpptes redan 1996 och sedan dess har man hunnit skapa sammanlagt 15 stycken. Tomb Raider: Definitive edition, som jag har spelat, är en omarbetad version av det Tomb Raider som släpptes 2013. Denna nya upplaga har putsats till för att matcha prestandan du finner i konsolerna PS4 och Xbox One.

 

 

 

 

 

 

 

 

Vad handlar Tomb Raider: Definitive Edition om?

 

 

Det senaste spelet särskiljer sig från de tidigare utgåvorna. Lara Croft är en omtyckt karaktär och hennes popularitet har spelutvecklarna tagit tillvara i den här versionen. I spelet bjuds det på ett djupare personporträtt av Lara och det känns verkligen att man som spelare får en förståelse och känsla för henne. Spelet tar oss tillbaka till allra första början och vi får lära känna en yngre version av Lara Croft. Här får vi följa hennes första äventyr och hur hon kom att bli en av spelvärldens mest kända överlevare.

 

 

Själv har jag aldrig spelat Tomb Raider tidigare så detta var ett bra spel att börja med. Jag blev helt tagen över hur stor vikt utvecklarna har lagt på karaktären. Man tar till sig Lara Croft med hull och hår. Fanns tillfällen då jag satt och grät i förtvivlans våndor för att det var så synd om henne (detta är känslomässigt ett väldigt mörkt spel).

 

 

Framförallt en scen var extremt bra och ovanlig att stöta på i ett Tv-spel. Efter att man dödat sin första mob (helt i självförsvar) slås Lara Croft av dåligt samvete. Hon är helt förstörd över att hon har tagit en annan människas liv och på det sätt hon uttrycker den här sorgen, oj, det är gripande. Rent dramaturgiskt är detta otroligt snyggt och ger en annan dimension till spelandet. Allting är så mörkt och tragiskt. För den som ska spela vill jag inte avslöja för mycket men det är många händelser i spelet som gör att man känner så otroligt starkt för Lara Croft. Jag vågar nog säga att hon är den mest komplexa karaktären i Tv-spelsvärlden. Super Mario Bros kan så fett slänga sig i väggen.

 

 

Snyggt, fult, bra eller dåligt?

 

 

Jag har spelat på en PS4:a och är supernöjd med grafiken. Det är ett riktigt snyggt spel. Top notch. Det är snygga miljöer, Lara Croft är välgjord och även spelmekaniken lämnar mig med en nöjd känsla i kroppen. Kanske att jag upplevde henne som lite sladdrig att styra i början, men det blev bättre, eller om jag vande mig…vad vet jag? Visst fanns det också partier som skapade en viss irritation men desto längre in man spelar förstår man att dessa delar fanns där mest för att introducera spelaren till upplägget. Det som jag däremot vill klaga på är varför det inte finns fler bossfighter! Två stycken klassiska bossar kunde jag räkna ihop. Det är inte många och när bossarna var så roliga hade jag önskat att fler sådana scener hade funnits.

 

 

Är Tomb Raider: Definitive edition det bästa äventyrsspelet?

 

 

Nu har jag inte spelat alla äventyrsspel men vill bara säga att för mig som nyligen avslutade trilogin Uncharted är det omöjligt att undgå att jämföra dessa två. De är extremt lika men med några få skillnader. Exempelvis har Uncharted tonvikt på stridsscener och det är en hel del mer pew pew än vad man hittar i Tomb Raider. Det är också mer och längre events med klättringar i Uncharted där istället Tomb raider har lagt mer energi på mer avancerade problemlösningar och kedjereaktioner. Men detta är petitesser. De största skillnaderna är karaktärerna. Nathan Drake i Uncharted är en charmigt underfundig person som alltid har humorn i närmaste bakficka. Lara Croft däremot dras med en sorgsenhet som finns där redan innan hennes mardrömsäventyr börjar. Hon har ett allvar som bottnar i någonting riktigt djupt, och man som spelare kan bara gissa vad som ligger bakom.

 

Vad jag vill säga är helt enkelt att gillar du spel som Uncharted, eller varför inte Wolfenstein, kan jag med stadig hand rekommendera Tomb Raider vidare då den absolut håller måttet med de andra giganterna i genren.

 

 

 

Ps. Glöm inte att hålla ögonen öppna i slutet av året för då är det tänkt att Rise of the Tomb Raider ska komma:

 

 

 

 

A survivor is born

 

/ Frida H