SpelaUpp


Lämna en kommentar

Uncharted: The Lost Legacy

Talent Names - Claudia Black

Och så var det gjort…

 

 

Vart tog tiden vägen? Det här gick allt för fort. Hade jag vetat att spelet var så kort hade jag sugit på varje detalj än mer, istället drogs jag med i de actionladdade eventen, och likt Michael Douglas i Falling down, gick jag bananas. Pulsen i spelet gjorde att man glömde tid och rum, framförallt under de sista kapitlen. Där gick allting alldeles för fort. Vill ju spela mer!

 

Oj, ser här att jag hoppade rakt in i någonting. Backar klockan. Så. Det jag pratar om är Playstations nya spel Uncharted: The Lost Legacy som släpptes nyligen. Trailer för denna ser ni här:

 

 

 

Uncharted utan Nathan Drake

 

Efter Uncharted 4 trodde man med all säkerhet att det var det. That’s it. Tack och adjö. Inga fler mysig äventyr i spännande miljöer. Inga fler roliga dialoger. Ingen mer kärlekshistoria. Inget pew pew. Men det hade vi fel. Under Sony-eventet för några månader sedan avslöjade man att Uncharted skulle komma i en Spin-off.

I Uncharted: The Lost Legacy får vi spela en av Nathans gamla polare (flickvän? Oklart.), skattjägaren Chloe Frazer (Claudia Black). Hon är bad ass och för den som är lika gammal som jag är och som har en viss flärd av nördighet känner nog igen henne från diverse  SF-serier, som bland annat TV-serien Stargate. Där hon spelar Vala Mal Doran. En karaktär man inte kan annat än bara älska. Så självklart tyckte jag det var roligt att hon nu har huvudrollen i nya Uncharted. Ett klockrent val!

Den andra karaktären som man inte spelar, men som är med hela tiden är Nadine Ross (Laura Bailey). Detta är intressant eftersom nu ska vi lära känna henne, i tidigare spel har hon varit Nathans nemesis där hon vid ett otal tillfällen har försökt dräpa honom med Shorelines legoknektar. Kul idé tycker jag att man tar en karaktär som man tidigare bara fått rysningar av och sätter henne i en huvudroll. Ju mer man kommer in i spelet så märker man att hon är inte alls så dum som man tidigare trott. Tvärtom. Hon verkar vara en riktigt schysst prick med muskler av stål.

 

Några tankar

 

  • Vill vara tydlig med att detta är ett bra spel. Ett snyggt spel. Ett engagerande spel. Precis som sina föregångare. Men det är också mycket som skiljer från Nathan Drakes tid. En del till det bättre, en del till det sämre. En sak som jag speciellt saknade jättemycket var musiken. Föregångarna har ju världens bästa temamusik, kanske man tänker att musik på ett TV-spel inte är så viktigt, men så är det. Musiken bygger stämningen och jag blev alltid så taggad när jag startade Uncharted och hörde temamusiken. Tråkigt. Men men. Vad är egentligen en bal på slottet? Det finns annat som väger upp.

 

  • Spelet är alldeles för kort. Det märktes rätt tidigt att det skulle vara ett kort spel. Inga härliga filmer i början utan man hoppade rätt in i handlingen. Allt presenterades direkt. Både bra och inte bra. Ville gärna ha en film i början.

 

  • Girlpower! En massa GP. Kul att man har valt två kvinnliga huvudroller. Starka, tuffa kvinnor. Här får Sony en rad med PK-poäng. Bra dynamik mellan karaktärerna också. Möjligtvis att deras historia inte riktigt tar fart förrän när allt närmar sig slutet, man blir så sugen på mer. För det är absolut i de sista kapitlen som spelet verkligen kommer till sin rätt och fångar upp stämningen från de föregående spelen.

 

  • Spelet har en mer öppen värld, till skillnad från sina föregångare. Du har en huvudintrig men med en del sidouppdrag längs vägen. Du kan själv bestämma i vilken ordning du ska fightas med olika problem.

 

  • I största allmänhet påminner spelet starkt om den nya tolkningen av Lara Croft (det är inte fy skam – för det spelet äger). Många samma parametrar, dock är Uncharted inte alls lika tung och sorglig som Lara, utan helt tvärtom. Där man hittar smärta, ensamhet och sorg i Lara, hittar man istället värme, kamratskap, kärlek och humor i Uncharted. Inget är bättre än det andra, beror helt enkelt på vad man har lust med just där och då.

 

Glöm inte att hålla utkik för alldeles snart finns den på ett bibliotek nära dig:

 

Biblioteken i Halmstad

 

/ Frida – Stadsbiblioteket


Lämna en kommentar

Horizon – Zero dawn

Jag har precis spelat klart det hypade actionrollspelet Horizon Zero Dawn.

 

 

apor

 

Guerrilla Games heter skaparna och det är första gången spelutvecklarna gör ett sådant här stort projekt. Så många var spända på hur de skulle klara det. Toppen? Eller botten? Om ni fortsätter läsa får ni se.

Bakgrund

För den gamer som inte känner till Horizon zero dawn (hur detta nu kan vara möjligt) så är detta ett actionrollspel i tredjeperson-perspektiv där en kvinna vid namn Aloy har lagt sitt liv i dina kontrollerande händer.

I Horizon zero dawn har någonting hänt här på jorden. Vi vet inte vad, hur eller varför. Det vi vet är att människan har gått tillbaka i utvecklingen. Människorna lever, mer eller mindre, som på stenåldern. De är uppbrutna i stammar, vidskepliga och okunniga. Detta är ingenting konstigt i sig utan det märkliga är kvarlevorna som finns – det som man kallar för ”Metal World”. Det finns rester ifrån gamla lägenhetskomplex, olika tekniska baser, metallblommor och metalldjur.

Problemet som man möter i spelet är just de här metalldjuren. Vanligtvis betar de bara runt i skogen men någonting håller på att hända i världen. Metalldjuren börjar löpa amok och bli aggressiva.

Huvudintrigen

Spelet  börjar med att vi får bekanta oss med Aloy redan som bebis. Av någon anledning som vi inte vet blir hon utstött från stammen. Hon tas om hand av en annan utstött och med honom växer hon upp i utkanten av sin stam. När hon blir vuxen får hon göra en prövning där hon visar sitt värde för stammen, och bli accepterad. Under prövningen händer någonting som motiverar Aloy till att gå utanför stammens territorium. Någonting händer som gör att hon vill söka ett svar på vad som håller på att hända i världen – samt att hon vill ta reda på varifrån hon kommer. Varför valde man att stöta ut henne?

Tankar

Efter många timmars härlig introduktion kastas man ut i den bittra (men vackra) verkligheten. Snygg musik, fina miljöer, grym grafik. Allt är verkligen top notch. Världen är lite halvöppet skulle jag vilja säga. Det finns tydliga huvuduppdrag, men också många sidouppdrag. Du bestämmer själv i vilken takt du vill ta spelet. Är en del i huvuduppdraget för svårt kan man utan problem lämna det för en stund och levla upp genom ett sidouppdrag eller liknande.

Några tips och trix

  • För varje ny typ av vapen kan man starta ett introduktionsuppdrag som ger massor av XP för minimala insatser.
  • Hörde ryktesvägen att någon hade glömt att spänna bågen. Snälla missa inte detta. Blir jättesvårt då. Ni gör det på R2.
  • Upptäck handlare. För varje ny handlare  man upptäcker får man en gratislåda (men du måste själv gå in och ”köpa” den). De handlare som har en liten stjärna i symbolen är de som handlar med speciella föremål. Besök dem!
  • Tillverkning. För allt smör i Småland! Plocka allt ni ser! Kan inte nog poängtera vikten av healing och ingredienser till bombmakeri och pilar. Passa också på att skjuta vildsvin, kalkoner och harar – för med dessa kan man sedan göra större packningar och tillverka healingpots. Viktigt för det är inte kul att stå i en boss-fight utan möjlighet till att pumpa upp livet då och då.
  • Fällor. Utnyttja alla resurser du har. Fällor är jättebra vid svettiga moment.
  • Mods. Slarva inte med att sätta mods på kläder och vapen. Det gör skillnad!
  • Använd fokusen. Scannar du dina fiender får du upp information om vad som gör dem sårbara. Eld kan vara ett sådant element, och då matar ni på av bara sjutton med eldpilar och eldbomber. Det gör skillnad ska ni se!

Spelet i punkter

  • Grym berättelse. Oj oj oj oj oj. Helt magisk historia.
  • Strategisk. Den har många fighter, och oftast rätt så långa. Man får kämpa som en gris. En boss-fight tog mig tre timmar att få rätt (!) Om det beror på att jag är kass eller att den var utmanande är upp till läsaren och nästa spelare att avgöra.
  • Man kan ta en fight på så många olika sätt.
  • Fokus på fight, inga tankenötter och minimalt med hoppning/klättring.

 

Håll utkik på bibliotekets hemsida – för snart finns den till uthyrning!

 

/ Frida – Stadsbiblioteket


Lämna en kommentar

Resident Evil 7: Biohazard

resident-evil-7-hands

I den här historien får vi följa Ethan Winters och hans sökande efter sin försvunna hustru Mia. Hans jakt för honom till ett isolerat hus där han får stifta bekantskap med den högst otrevliga familjen Baker.

Lite tankar om spelet …

Resident Evil 7 har ett annat fokus än föregångarna. Det är fortfarande ett FPS, men det är inte lika actionladdat utan det är mer fokus på skräck och stämningsbyggande. Mindre pew pew, mer Brains och mer skrik (från spelaren) helt enkelt.

Kanske onödigt att säga men detta är ett riktigt kusligt spel, men också ett riktigt roligt spel. Det är också ett sällskapligt spel, det är roligt att spela tillsammans! Eftersom det är så äckligt kan man med fördel turas om att spela, där den som inte spelar för tillfället istället kan hjälpa till att lösa gåtorna. Det finns många detaljer och många tankenötter att knäcka.

VR-kompatibel – Jippi!

Spelet är helt VR-kompatibelt, och jag tror att det är genom VR som spelet verkligen når sin fulla potential. Det är riktigt häftigt och riktigt, riktigt, riktigt, riktig förbannat läskigt. Det är så läskigt att man flera gånger får avbryta för att man annars skulle smälta ihop till en blöt fläck av skräck.

Jag har funderat. Om spelet är så pass creepy att det knappt inte går att hålla det man inte har i näven (hängde ni med på den?), kanske skulle det vara möjligt att spela på holken? Möjligtvis att det är att gå ett steg för långt. Jag vet inte. Kanske.

Resident evil i VR – Hiss eller diss?

Detta är ett mycket välgenomtänkt spel, det finns bara en (kanske två) detaljer som stör mig ibland och det är att grafiken i VR-läget kan stundtals upplevas som lite pixlad, samt att jag upplever det som svårt att läsa den ”statiska” texten (där är det bra att ha en kompanjon som kan läsa åt en). Varför det upplevs som svårt kan jag inte riktigt sätta fingret på, fokus eller handahavandefel – allt är möjligt. Men helt ärligt, detta är bara petitesser för i övrigt fungerar spelet superbra i VR-läge, detta är verkligen ett helt nytt sätt att spela på och, till skillnad från 3D-tekniken, är jag säker på (nästan) att detta inte bara en fluga utan något bestående som är här för att stanna och bita sig fast. Fler och fler spel kommer att komma och fler utvecklare kommer att kunna erbjuda en sådan här enhet.

H.P. Lovecrafts noveller är rena vaggvisorna i jämförelse med Resident Evil 7

Jo, så är det faktiskt. Skräckens mästare får ta baksätet i den här skräckmobilen. För just så ruskig är Resident Evil 7: Biohazard.

creepy-1640885_1280

Tillverkaren Capcom beskriver spelet som att skräcken kommer hem (Fear comes home), och det finns nog ingen bättre beskrivning. Jag har inte tillräckligt med ord i mitt vokabulär till att uttrycka hur obehagligt ruskigt det här spelet är. Det krävs en mage av stål för att ta sig igenom det här spelet. Själv fullkomligt älskar jag skräck och tål det mesta, men det här spelet är på gränsen och, med risk för att vara den där tråktanten, vill jag lyfta det här med PEGI-märkning. Spelet har en rekommenderad åldersgräns på 18 år och den finns där av goda skäl. Vet man inte vad PEGI är eller vad de olika symbolerna på spelen betyder kan man hitta mer information om detta här:

PEGI

imagegen

Sugen på att lira och se om det är så skrämmande som jag målar upp det till att vara? Snart finns spelet till uthyrning på ett bibliotek nära dig, på konsolerna Xbox One och PS4.

Checka in bibliotekets hemsida och håll dig uppdaterad:

Biblioteken i Halmstad

 

/ Frida – Stadsbiblioteket i Halmstad


Lämna en kommentar

Rise of the Tomb Raider

Det är ingen hemlighet att Tomb Raider är en av mina personliga favoriter. Speciellt nu när man har gått tillbaka till början av Lara Croft – hur hon kom att bli så grym som hon är. Rise of the Tomb Raider är andra delen i den nya tappningen. Första delen var fantastiskt bra, och den andra? Precis lika bra – men på olika sätt.

 

 

 

I den första delen låg det mer fokus på handlingen, att man skulle få en känsla för Lara Croft, vilket man verkligen fick. Det var många gånger som hjärtat gick i kras för stackars tappra Lara. I Rise of the Tomb raider har Lara tuffat till sig. Hon har blivit mer hårdhudad och bättre på att vara ensam i hemska situationer. Handlingen tar mig inte med storm lika mycket som första delen (fast den är fortfarande kusligt bra), men den har definitivt andra kvalifikationer som gör att den är superbra.

 

Rise of the Tomb raider är mer öppet i sin design. Den uppmuntrar spelaren mer till att frångå storyn och hoppa på olika sidouppdrag. Detta fanns i första delen också men nu har man lagt upp det på ett annat vis. Tidigare har man kunnat ta sidouppdragen när man stöter på dem, vilket gör att man spelar i en viss ordning. I Rise of the tomb raider så kan man inte alltid ta sidouppdragen när man passerar dem, eftersom man inte alltid har fått de nödvändiga verktygen för att kunna genomföra uppdragen. Vilket gör att man många gånger återvänder till tidigare spelade platser. Ett kul upplägg som jag tycker funkar väldigt bra.

 

Har du ett VR-headset till din PS4? Då är Rise of the Tomb raider ett spel för dig eftersom den innehåller ett jättetrevligt bonusspår där VR:en kommer till sin fulla rätt. Riktigt läckert, nästan som magi!

 

På bibblan kan du hyra spelen till både XBOX One och PS4

 

Välkomna in!

Ps. Du har väl hört ryktena om att den här tappningen av Tomb Raider kommer som film med underbaraste Alicia Vikander i huvudrollen?

/ Frida – Stadsbiblioteket


Lämna en kommentar

The Last of us

Då var det snart dags. Uppföljaren till trendsättaren The Last of us är snart på G, på en konsol nära dig (vilket i det här fallet är en Ps4).

 

 

Ser lovande ut och självklart hoppas man på samma känsla i karaktärerna och i spelmekaniken som det var i ettan, som var tidig i att tänka ”hela paketet”. När The Last of us kom så hade den allt, den hade karaktärer, berättelsen, spelmekaniken och, det mäktigaste av allt, den hade strategierna. En mix som man nu ser allt oftare i olika spel, titta exempelvis på Uncharted 4 (i och för sig samma speltillverkare), där man definitivt kan dra tydliga paralleller med The Last of us. Där man har gått ifrån att  pew pew:a sig ur event till att själv kunna välja hur man ska lösa ett event. Ska man leka pacifist och bara smyga förbi mobsen (oftast svårare än vad det låter)? Gå Gangnam-style och skjuta som en tok? Köra rouge och stealth-döda sig igenom? Strategierna är valfria och det är så himla kul när ett linjärt och styrt spel tillåter spelaren att välja egna strategier. Att man får end-game:a spelet på sitt eget lilla vis. Allt detta gav första versionen av The Last of us oss, mäktigt!

 

lastofusFast nu är det på det lilla viset att jag är bibliotekarie, så jag ska ju tipsa och blogga om böcker! Eller hur? Njae, kanske inte bara, men idag ska jag faktiskt göra just detta. Eller typ böcker. Kanske mer rätt att säga att jag ska tipsa om läsning – att syssla med läsfrämjande bloggning. Det låter korrekt. Och vad är det då för ess som jag sitter med i min rockärm? Jo, det ska jag berätta. Jag fick precis händerna på en jättetrevlig (trevlig och trevlig, rätt så makaber är den ju ändå) tecknad seriebok för vuxna. The Last of us: american Dreams heter den, och handlar om Ellie och hennes historia innan händelserna i spelet. Hur awesome är inte det?!

/ Frida – Stadsbiblioteket

 

 

 


Lämna en kommentar

Overwatch

 

Världen står under en global kris. En internationell organisation skapas som ska bringa fred på en jord som efter många krig är helt söndersliten. Organisationen får namnet Overwatch. Uppdraget är en succé och man lyckas bibehålla freden under många generationer, men efter många år börjar man glömma hur det var att leva i en tid med krig, och man börjar  ifrågasätta syftet med Overwatch. Till slut väljer man att upplösa organisationen. Men aj aj. Så fort det inte längre finns ett Overwatch börjar konflikterna att stiga igen och det är i denna verklighet som vi, spelarna, kommer in.

 

Gameplay

 

Skaparna till Overwatch är Blizzard och detta märks tydligt. Som en gammal wow:are kan man inte bli annat än lite nostalgisk när man börjar få kläm på hur spelet fungerar. Det är nämligen väldigt likt PVP-momenten som man har ägnat sig åt i timmavis i PC-spelet. I Overwatch väljer du en hjälte och sen kan du hoppa med i random lag, eller skapa ett lag tillsammans med vänner. Sedan möter du motståndare, på olika banor med olika mål.

Spelet drar verkligen mina tankar tillbaka till en tid då man härjade runt med sin Holy Paladin och försökte heala och ressa sina kamrater i Alterac Valley. Samma tanke som man har vid raider, har man också i Overwatch. Du har healern, tanken, dps:en. En klar tanke kring samararbete, där varje spelare måste tänka efter vilken roll man ska välja för att hjälpa gruppen bäst. Riktigt skojigt! Och inte bara detta! Grymt cool miljö och snygga gubbar har man också fått till. Positivt överraskad av Overwatch och jag tvivlar inte på att man kan ha fett kul i många, många timmar med det.

 

Spelet kommer snart att finnas tillgängligt på biblioteken i Halmstad till konsolerna P4 och XBOX ONE.

 

/ Frida – Stadsbiblioteket

 


Lämna en kommentar

The DOOM is back in business

Vi som spelade spel på 90-talet får en alldeles speciell och kittlande känsla i kroppen när vi ser att DOOM kommer i en ny och fräsch version. Spelet droppade nyligen in på biblioteket, till konsolerna PS4 och XBOX ONE.

Det var redan året 1993 som DOOM lanserades till IBM-kompatibla datorer. Det anses vara ett av världens första FPS (first person shooter), och var alldeles unik i sitt slag. Skulle jag spela originalversionen idag skulle jag förmodligen skratta gott åt det, och skulle nog ha lite svårt att förstå att man faktiskt var imponerad av den ”grymma” spelkänslan. Klart, att gå från Donkey Kong (med dubbla skärmar!), till DOOM som hade 3D grafik. Det är ett stort steg som självklart imponerade.images

DOOM 4: Day one edition

Nu har vi inte dataspelsversionen av DOOM utan istället har vi den alldeles nya som har fått namnet DOOM 4: Day one edition. Jag har lånat, klämt och känt på spelet hemma på min gamla trotjänare PS4:an. Mina spontana tankar är att det finns många valmöjligheter för hur man  vill spela; multiplayer, co-op, kampanj, svårt, busenkelt och mycket mer. Många valmöjligheter lägger alltid till plus i kanten på ett spel eftersom alla inte vill spela likadant, tummen upp på den! Min förväntan var att det skulle finnas en alldeles unik känsla i spelet, någon härlig mix av Nostalgi, Action, Retro och Supercreepy. Ett uttryck som jag fortsättningsvis kommer att kalla för NARS och om jag använder det tillräckligt ofta kan det kanske ta sig. Här får ni se ett lingvistiskt experiment födas.

Nåväl,

DOOM har hög Nars-faktor (se hur naurligt uttrycket faller in i texten). Spelet levererar allt. Det finns en röd tråd och en handling som är intresseväckande, samtidigt som den totaläger på actionarenan. Från första bildrutan blir det fullt ös, så det är bara att luta sig fram i soffan, ta fram svettduken och hänge sig totalt till denna främmande planet som tycks vara infesterad av onda individer.

 

 

Happy Hunting!

 

 

Här hittar du DOOM på biblioteket

 

/ Frida H – Stadsbiblioteket