SpelaUpp


1 kommentar

Tomb Raider 2018

rise-of-the-tomb-raider-main-1064106

 

Har alldeles nyligen varit och sett den nya tappningen av Tomb Raider. Mina förväntningar på filmen har varit höga eftersom jag fullkomligt älskar de två senaste spelen.

En snabb resumé för den som inte har spelat spelen så tar de två senaste spelen oss tillbaka till början av Lara Crofts äventyrliga karriär (som är en mer tungsint version av Indiana Jones). Det är också här som den senaste filmen, med Alicia Vikander i huvudrollen, tar vid. Det är samma Lara Croft som spelades av Angelina Jolie för ett antal år sedan, men samtidigt är det en helt annan person. Den Lara som Alicia får gestalta må vara en envis överlevare men här har hon ännu inte hittat sig själv, den (stundtals överdrivna) självsäkerhet som går att finna i Angelinas tolkning finns ännu inte här. Hon är fortfarande lite naiv och oerfaren, två egenskaper som snabbt tas ur henne under hennes sökande efter sin far, som försvunnit på en mytisk ö belägen utanför Japans kust.

 

Filmen

Innan jag skulle gå och titta på filmen var jag extremt noga med att varken se eller läsa någonting om den. Jag ville bilda mig en egen uppfattning. Och ja, jag tyckte om den. Den hade många nyckelscener från det första spelet, den hade också med själen och smärtan som Lara upplever där.

När jag i efterhand har läst recensioner av filmen förstår jag att den här själen och smärtan som jag så går igång på, att den går förlorad hos publiken som inte har spelat spelet. Den plågan och det helvetet som Lara befinner sig i på ön kommer inte riktigt fram i filmen, verkar vara någonting man bara förstår om man har spelat Tomb Raider. Det är synd, eftersom för mig var de scenerna när hon gråter och skriker om vartannat, samtidigt som hon ska slå sig igenom djungeln och dess faror, mycket gripande. Jag kommer så väl ihåg när jag, i spelet, fick kämpa Lara igenom allt det här. Hur svårt det var och hur jobbigt det var för henne (och svettigt för mig) att första gången släcka en annan människas liv – trots att det var i självförsvar och mannen var ”ond”. Att faktiskt ta en annan människas liv. Just om detta läste jag en recensent som helt hade missförstått Lara, där recensenten tyckte det patetiskt att Laras stridsrop lät som ett gnyende – den recensenten hade verkligen missförstått allt! I den här filmen är Lara inte tuff, hon är en helt (nästan) vanlig kvinna som utsätter sig för något extremt i jakten på en älskad familjemedlem. Det där skinnet på näsan som Jolies gestaltning har, det har inte vuxit fram än. Det är någonting som man måste ha klart för sig. Detta är ingen erfaren och hårdbarkad äventyrshjälte utan detta är Lara Croft in the making. Förstår man inte detta så kommer filmupplevelsen bli platt som en pannkaka.

Spela spelet!

Nu i efterhand när jag läser recensionerna förstår jag verkligen vikten av att spela spelen, det är så mycket som är underförstått och som man knyter an till sina tidigare spelupplevelser, det verkar som att filmen i sin singularitet inte är lika bra? Själv har jag svårt att se filmen för sig eftersom min ryggsäck är full med tidigare känslor och kunskaper som färgar det jag ser på duken. Men visst, jag är inte så jävig att jag inte kan se att det finns förbättringspotential. Några saker störde också mig. Till exempel fanns det några bluescreen:iga (?) scener som borde klippts bort, rätt klyschig musik och historien med pappan var olycklig (eftersom det dödar andra spännande möjligheter framåt). Men på sin helhet gillade jag den. Speciellt scenen med ishackan, snacka om att den scenen var frieri för den spelande publiken. Mäktigt.

 

Som sagt, för att få mer behållning av filmen ska man definitivt har spelat de två senaste spelen. På biblioteket finns de till utlåning för XBOX och Playstation 4:

Tomb Raider: Definitive edition (del 1)

Rise of the Tomb Raider (del 2)

 

Happy climbing!

 

/ Frida – Stadsbiblioteket


Lämna en kommentar

Fyren mellan haven

Decembermys

2014 kom M.L. Stedmans bok Fyren mellan haven , ut i svensk översättning. Detta är Stedmans debutroman och är en sällsam och nedtonad historia som handlar om rätt och fel. Är livet svart eller vitt? Är människor onda eller goda? Kan en ”moralisk” människa göra omoraliska val och handlingar?

Intrigen

I boken får vi följa fyrvaktaren Tom och hans hustru Isabel, som bor på en ensligt belägen ö utanför Australiens kust. Paret när en dröm om att bilda familj men det är inte enkelt då Isabel har svårt för att bära barn och får missfall flera gånger. Drömmen om barn kommer allt längre bort men en dag händer något; en båt spolas upp på stranden och i farkosten finner man en död man och ett levande spädbarn. Isabel ser detta som en gåva från Gud och övertalar Tom att inte underrätta myndigheterna om barnet. Fyrvaktarparet behåller och uppfostrar barnet som sitt eget. Det är först efter några år som paret på riktigt får se vilka konsekvenser deras handlande har bidragit till…

Varför skriver jag om boken Fyren mellan haven på en blogg som handlar om Film och spel? Jo, för att boken har filmatiserats och kommer att ha biopremiär i december. Och som grädde på moset. Vem ser vi i huvudrollen? Alicia Vikander så klart!

 


Lämna en kommentar

Ex Machina

 
 
I Ex Machina blir den unga programmeraren Caleb utvald till att delta i ett experiment inom fältet artificiell intelligens. Hans uppgift blir att utvärdera de mänskliga egenskaperna hos den kvinnliga roboten Ava (Alicia Vikander).
 
 
En känsla av doom
 
Ex Machina är en ruggigt snygg och vacker film som, på ett subtilt sätt, bygger upp en mystisk  och oroväckande stämning. Som tittare kan vi tydligt säga att någonting är riktigt fel men vi kan inte peka på exakt vad det är som signalerar ut känslan, utan man dras obarmhärtigt in i regissörens dramaturgiska skamgrepp.
 
 
Experimentet
 
Själva experimentet sker hemma i Calebs chefs hus (hus och hus, snarare ett palats À la 2000-talet). Det här ”huset” ligger mitt ute i ingenstans och hans chef bor och arbetar där alldeles ensam, utan någon mänsklig närvaro. Skumt. Det är delvis den här ensliga men samtidigt vackra miljön som, i kombination med de långsamma tagningarna, spär på känslan av olust. Regissören Alex Garland har alldeles mästerligt lyckats med att bygga upp dramatiken och spänningen och under filmens gång ställer man sig frågor som (redovisas i kronologisk ordning):
 
 

·         Hur i hela friden filmade man Ava?

·         Har Ava någon själ?

·         Vad är ett medvetande?

·         Vad är egentligen Calebs chef för en karl? Han är skum

·         Varför fick just Caleb delta i experimentet?

·         Jösses, hur kommer det här att sluta?

 
 
Mer vill jag inte säga för då blir det spoiler alert! Slutet vill jag absolut inte avslöja. Och vilket slut sedan….Mumma…otippat…
 
 
Vem kan tänkas gilla Ex Machina?
 
 
Ex Machina passar för dig som gillar teknik, framtidsvisioner och som vurmar för TV-serier som Battlestar Galactica. Filmen passar också för dig som bär på en inre filosof, som gillar att diskutera och tänka kring existentiella frågor som: Vad är ett medvetande? Vad är en själ? Kan man programmera känslor? Vad är äkta och hur bedömer man detta?
 
 
Summa summarum; helt enkelt en riktigt bra film.
 
 
 
 
 
/ Frida H