SpelaUpp


Lämna en kommentar

Uncharted: The Lost Legacy

Talent Names - Claudia Black

Och så var det gjort…

 

 

Vart tog tiden vägen? Det här gick allt för fort. Hade jag vetat att spelet var så kort hade jag sugit på varje detalj än mer, istället drogs jag med i de actionladdade eventen, och likt Michael Douglas i Falling down, gick jag bananas. Pulsen i spelet gjorde att man glömde tid och rum, framförallt under de sista kapitlen. Där gick allting alldeles för fort. Vill ju spela mer!

 

Oj, ser här att jag hoppade rakt in i någonting. Backar klockan. Så. Det jag pratar om är Playstations nya spel Uncharted: The Lost Legacy som släpptes nyligen. Trailer för denna ser ni här:

 

 

 

Uncharted utan Nathan Drake

 

Efter Uncharted 4 trodde man med all säkerhet att det var det. That’s it. Tack och adjö. Inga fler mysig äventyr i spännande miljöer. Inga fler roliga dialoger. Ingen mer kärlekshistoria. Inget pew pew. Men det hade vi fel. Under Sony-eventet för några månader sedan avslöjade man att Uncharted skulle komma i en Spin-off.

I Uncharted: The Lost Legacy får vi spela en av Nathans gamla polare (flickvän? Oklart.), skattjägaren Chloe Frazer (Claudia Black). Hon är bad ass och för den som är lika gammal som jag är och som har en viss flärd av nördighet känner nog igen henne från diverse  SF-serier, som bland annat TV-serien Stargate. Där hon spelar Vala Mal Doran. En karaktär man inte kan annat än bara älska. Så självklart tyckte jag det var roligt att hon nu har huvudrollen i nya Uncharted. Ett klockrent val!

Den andra karaktären som man inte spelar, men som är med hela tiden är Nadine Ross (Laura Bailey). Detta är intressant eftersom nu ska vi lära känna henne, i tidigare spel har hon varit Nathans nemesis där hon vid ett otal tillfällen har försökt dräpa honom med Shorelines legoknektar. Kul idé tycker jag att man tar en karaktär som man tidigare bara fått rysningar av och sätter henne i en huvudroll. Ju mer man kommer in i spelet så märker man att hon är inte alls så dum som man tidigare trott. Tvärtom. Hon verkar vara en riktigt schysst prick med muskler av stål.

 

Några tankar

 

  • Vill vara tydlig med att detta är ett bra spel. Ett snyggt spel. Ett engagerande spel. Precis som sina föregångare. Men det är också mycket som skiljer från Nathan Drakes tid. En del till det bättre, en del till det sämre. En sak som jag speciellt saknade jättemycket var musiken. Föregångarna har ju världens bästa temamusik, kanske man tänker att musik på ett TV-spel inte är så viktigt, men så är det. Musiken bygger stämningen och jag blev alltid så taggad när jag startade Uncharted och hörde temamusiken. Tråkigt. Men men. Vad är egentligen en bal på slottet? Det finns annat som väger upp.

 

  • Spelet är alldeles för kort. Det märktes rätt tidigt att det skulle vara ett kort spel. Inga härliga filmer i början utan man hoppade rätt in i handlingen. Allt presenterades direkt. Både bra och inte bra. Ville gärna ha en film i början.

 

  • Girlpower! En massa GP. Kul att man har valt två kvinnliga huvudroller. Starka, tuffa kvinnor. Här får Sony en rad med PK-poäng. Bra dynamik mellan karaktärerna också. Möjligtvis att deras historia inte riktigt tar fart förrän när allt närmar sig slutet, man blir så sugen på mer. För det är absolut i de sista kapitlen som spelet verkligen kommer till sin rätt och fångar upp stämningen från de föregående spelen.

 

  • Spelet har en mer öppen värld, till skillnad från sina föregångare. Du har en huvudintrig men med en del sidouppdrag längs vägen. Du kan själv bestämma i vilken ordning du ska fightas med olika problem.

 

  • I största allmänhet påminner spelet starkt om den nya tolkningen av Lara Croft (det är inte fy skam – för det spelet äger). Många samma parametrar, dock är Uncharted inte alls lika tung och sorglig som Lara, utan helt tvärtom. Där man hittar smärta, ensamhet och sorg i Lara, hittar man istället värme, kamratskap, kärlek och humor i Uncharted. Inget är bättre än det andra, beror helt enkelt på vad man har lust med just där och då.

 

Glöm inte att hålla utkik för alldeles snart finns den på ett bibliotek nära dig:

 

Biblioteken i Halmstad

 

/ Frida – Stadsbiblioteket


Lämna en kommentar

Valerian

 

En gammal klassiker väcks till liv på stora bioduken

I helgen gick jag på bio och såg nya storfilmen Valerian, som är en schysst SF-rulle, regisserad av filmguden Luc Besson. Detta inlägg kommer inte vara ett referat eller recension av något slag, youtube-klippet ovan berättar allt man behöver (och vill) veta. Däremot finns det intressant kuriosa kring filmen som jag vill lyfta – lite nördigt, jag vet, men låt mig hållas. Kanske dyker det upp någonting intressant som du kan smuggla ner i popcornpåsen du har köpt till filmen. Inte säkert, men kanske kanske.

 

Mina förkunskaper …

 

apple-256262_1920

 

Nada

 

I den här frågan är jag inte frökens lilla karamell. Långt ifrån. För mig var Valerian helt okänd, jag var helt nollad, trodde det var någonting sprillans nytt, men tji fick jag för det, eftersom detta i allra högsta grad är en kultklassiker. För den, som jag, är novis i ämnet så bygger filmen på de franska grafiska novellerna Valérian et Laureline (sv. övers. Linda och Valentin). Tydligen jättestort i Frankrike. Samma genomslag i Sverige? Jag vet inte, men västvärlden i allmänhet har den hjälpt till att forma hur den spekulativa fiktionen och drömmarna om intergalaktiska upptäcksfärder ser ut idag.

 

Linda och Valentin

 

Berättelsen om de intergalaktiska agenterna publicerades redan 1967 (alltså, innan premiären av första Star wars-filmen, kom ihåg!) och kom fort att bli populär – med över 20 volymer publicerade, plus lite annat lullull. Förkunskaperna om detta är viktigt för annars kan man bli lite irriterad när man ser filmen (som jag blev). Innan jag gick och såg filmen hade jag en vag aning om att filmen byggde på en grafisk novell, men hade ingen aning om kultvärdet och att serien var så gammal som den var, samt att (rätt tydligt om man säger så) serien har inspirerat många efterkommande SF-verk.

 

Det finns många tillfällen i filmen som man tänker på att den bara kopierar, men man blir lite konfunderad över detta då Luc Besson är en originell regissör med egna starka idéer. Så varför upplevs filmen som en klipp och klistra? En snygg klipp och klistra, men ändå. Varför får jag den känslan?

 

Jo, det ska jag berätta …

 

Det är inte Valerian som är en Copycat  – det är alla andra som är det! Typ. Eller egentligen är det på så vis att man kan jämföra Valerian med Sagan om ringen. Precis som Tolkien satte ramverket för Fantasy-genren många år framåt, gjorde Pierre Christin och Jean-Claude Mézières det med SF-genren. Det finns mer än ett tillfälle där man reagerar över likheterna med de sådär halvkända filmerna Star Wars. Själv reagerade jag starkt vid två tillfällen i filmen, kanske känns det här bekant:

 

valerian

 

Linda och Valentins skepp till vänster – Millennium Falcon till höger

 

Den här bilden kommer ifrån den första volymen av de grafiska novellerna, där det pinsamt tydligt visar vad som kom först, och vad som sedermera kom efter. I boken har man med flera exempel på vad Star Wars har tagit från Linda och Valentin. Alla exempel hittar du inte i filmen, tror jag inte i alla fall, det är först i efterhand som jag på riktigt kom att tänka på det.

 

Det andra exemplet som jag reagerade på var soldaterna i filmen Valerian, de såg ut som Darth Vader allihop, men i en mindre skräckinjagande framtoning. Jag vet inte om jag ska säga detta högt, men mest gick mina tankar till Mel Brooks härliga film Spaceballs:

 

spaceballs-02

 

 

 

Så, sugna på att läsa? Sju volymer av Linda och Valentin kan du hitta hos oss på Biblioteken i Halmstad. Följer du länken nedan så kommer du rakt på det:

 

Linda och Valentin

 

 

valentin

 

May the nerd be with you

 

/ Frida – Stadsbiblioteket


Lämna en kommentar

Yooka-Laylee

Yooka-Laylee är ett namn på ett spel som inte direkt rullar av tungan men som väcker en insomnande genre till liv igen. Och som det gör det! Jag pratar här om 90-talets stora samling av 3D plattformsspel, en mycket populär genre som orättvisst har fått träda tillbaka under de två senaste decennierna.

I spelet är man ödlan Yooka som ihop med sin kompis fladermusen Laylee ska rädda världen från dess ärkefiende Capital B. Denna grymma tyrann har lagt beslag på en magisk bok vars funktion är att beskydda Yooka-Laylees spelvärld. Capital B har spridit bokens sidor över fem stora öppna världar och satt upp hinder för att någon ska få ihop boken igen. Det blir Yooka och Laylee som får i uppdrag att samla ihop boksidorna och detta gör de genom att ta sig an världarna där varje värld har sitt speciella tema. Tillexempel så är värld två täckt i snö och is och värld fyra är som ett enda stort casino. Världarna är väldigt olika varandra vilket gör att spelet hela tiden känns fräscht.

Boksidorna är 125 till antalet och det finns 25 sidor att hitta i varje värld. Oftast är de väldigt kluriga att få tag på och det gäller alltid att göra på olika sätt för att få tag i varje sida. En del sidor kan man få tag igenom att lösa knepiga pussel medan andra är rena bossfajter. Ibland är spelet väldigt svårt att bemästra och ibland har man ingen aning om hur man ska kunna få tag i den boksidan man har riktat in sig på. Ska erkänna att jag använt Youtube mer än en gång för att kolla hur andra spelare har löst olika moment. Även när man vet hur man ska få tag på boksidan så är det ibland väldigt svårt att lyckas med det. Speciellt momenten när man på klassiskt 90-tals sätt i turordning och på tid ska ta sig igenom ringar.

Tyvärr så har spelet ett par negativa sidor med. Det mest negativa jag kan komma på är att kameran ibland känns väldigt 90-tal. Den är långt ifrån exakt och ibland blir spelets plattformsmoment onödigt svåra då inte kameran gör som jag vill. Kanske man skulle kunna vända på det och kalla spelet mer utmanande men nej det leder till frustration helt enkelt. Spelet är trots detta väldigt roligt men också stort, snyggt och välljudande och lite frustrerad ska man allt bli på ett riktigt bra spel.

Spelet kan varmt rekommenderas till alla plattformsälskare!

/Johan

 


Lämna en kommentar

Warcraft: The Beginning

Warcraft_Teaser_PosterWarcraft: The Beginning, äntligen är den här!

Det har ryktats länge om en film som utspelar sig i Warcraft-universumet. I maj 2006 kom de första rapporterna, och sedan dess har utvecklingen av filmen gått igenom många olika storys och regissörer, för att nu äntligen, nästan exakt 10 år senare ha premiär.

Blizzard Entertainment släppte sitt första Warcraft-spel; Warcraft: Orcs and Humans 1994, ett strategispel där orcher invaderade människornas värld, Azeroth.

10 år senare släppte Blizzard sitt fjärde spel i serien. Denna gång var det inte ett strategispel, utan ett Massively Mulit-palyer Online Role Playing Game, ett MMORPG vid namn World of Warcraft. En bedrövande stor del av mina unga år (enligt min mamma) har jag spenderat spelandes World of Warcraft, Warcraft-univerumets absolut största spel. Som mest hade spelet 12 miljoner personer som betalade ca 130 kr varje månad för att spela i oktober 2010, under samma månad 2015 finns det fortfarande 5,5 miljoner aktiva konton, inte illa för ett 12 år gammalt spel! Som ni kanske förstår av den siffran så är den här filmen varit väldigt efterlängtad av väldigt många runt om i världen.

Storyn är nästan samma story i Warcraft: Orcs and Humans, orchernas hemvärld är förstörd och för att kunna överleva söker dom efter en ny värld. Dom kommer då till Azeroth, en värld där människor lever tillsammans i relativ fred med bland andra dvärger och högalver. Självklart uppstår konflikt mellan orcherna och människorna och krig bryter ut. Detta låter som en typisk och tråkig fantasyberättelse, men det intressanta är att hur orcherna porträtteras. De är inte så annorlunda från människorna, det enda de flesta vill är att hitta ett bra hem för sin familj och att kunna överleva och frodas. Men andra utomstående krafter kommer in för att manipulera orcherna till att göra mer än att bara överleva.

Special effekterna var helt fantastiska. Tror aldrig jag har sett  så snygg magi, samt orcherna var otroligt välgjorda och såg väldigt trovärdiga ut för att vara helt datagjorda. Skådespeleriet och manuset var lite halkigt ibland men filmen i sin helhet gjorde mig extremt sugen på mer! Fler filmer tack!

Även om man kanske inte har spelat några warcraftspel eller känner till bakgrundsstoryn så är Warcraft: The Beginning helt värd att se om man är ett fan av fantasy.

Om man nu, som jag blev sugen att läsa mer om Warcraft-världen så vill kan jag tipsa om de böcker och serietidningar vi har här på bibblan!

 

/Erika på Stadsbiblioteket som kommer att önska sig en alldeles egen gryphon i julklapp