SpelaUpp


Lämna en kommentar

Uncharted: The Lost Legacy

Talent Names - Claudia Black

Och så var det gjort…

 

 

Vart tog tiden vägen? Det här gick allt för fort. Hade jag vetat att spelet var så kort hade jag sugit på varje detalj än mer, istället drogs jag med i de actionladdade eventen, och likt Michael Douglas i Falling down, gick jag bananas. Pulsen i spelet gjorde att man glömde tid och rum, framförallt under de sista kapitlen. Där gick allting alldeles för fort. Vill ju spela mer!

 

Oj, ser här att jag hoppade rakt in i någonting. Backar klockan. Så. Det jag pratar om är Playstations nya spel Uncharted: The Lost Legacy som släpptes nyligen. Trailer för denna ser ni här:

 

 

 

Uncharted utan Nathan Drake

 

Efter Uncharted 4 trodde man med all säkerhet att det var det. That’s it. Tack och adjö. Inga fler mysig äventyr i spännande miljöer. Inga fler roliga dialoger. Ingen mer kärlekshistoria. Inget pew pew. Men det hade vi fel. Under Sony-eventet för några månader sedan avslöjade man att Uncharted skulle komma i en Spin-off.

I Uncharted: The Lost Legacy får vi spela en av Nathans gamla polare (flickvän? Oklart.), skattjägaren Chloe Frazer (Claudia Black). Hon är bad ass och för den som är lika gammal som jag är och som har en viss flärd av nördighet känner nog igen henne från diverse  SF-serier, som bland annat TV-serien Stargate. Där hon spelar Vala Mal Doran. En karaktär man inte kan annat än bara älska. Så självklart tyckte jag det var roligt att hon nu har huvudrollen i nya Uncharted. Ett klockrent val!

Den andra karaktären som man inte spelar, men som är med hela tiden är Nadine Ross (Laura Bailey). Detta är intressant eftersom nu ska vi lära känna henne, i tidigare spel har hon varit Nathans nemesis där hon vid ett otal tillfällen har försökt dräpa honom med Shorelines legoknektar. Kul idé tycker jag att man tar en karaktär som man tidigare bara fått rysningar av och sätter henne i en huvudroll. Ju mer man kommer in i spelet så märker man att hon är inte alls så dum som man tidigare trott. Tvärtom. Hon verkar vara en riktigt schysst prick med muskler av stål.

 

Några tankar

 

  • Vill vara tydlig med att detta är ett bra spel. Ett snyggt spel. Ett engagerande spel. Precis som sina föregångare. Men det är också mycket som skiljer från Nathan Drakes tid. En del till det bättre, en del till det sämre. En sak som jag speciellt saknade jättemycket var musiken. Föregångarna har ju världens bästa temamusik, kanske man tänker att musik på ett TV-spel inte är så viktigt, men så är det. Musiken bygger stämningen och jag blev alltid så taggad när jag startade Uncharted och hörde temamusiken. Tråkigt. Men men. Vad är egentligen en bal på slottet? Det finns annat som väger upp.

 

  • Spelet är alldeles för kort. Det märktes rätt tidigt att det skulle vara ett kort spel. Inga härliga filmer i början utan man hoppade rätt in i handlingen. Allt presenterades direkt. Både bra och inte bra. Ville gärna ha en film i början.

 

  • Girlpower! En massa GP. Kul att man har valt två kvinnliga huvudroller. Starka, tuffa kvinnor. Här får Sony en rad med PK-poäng. Bra dynamik mellan karaktärerna också. Möjligtvis att deras historia inte riktigt tar fart förrän när allt närmar sig slutet, man blir så sugen på mer. För det är absolut i de sista kapitlen som spelet verkligen kommer till sin rätt och fångar upp stämningen från de föregående spelen.

 

  • Spelet har en mer öppen värld, till skillnad från sina föregångare. Du har en huvudintrig men med en del sidouppdrag längs vägen. Du kan själv bestämma i vilken ordning du ska fightas med olika problem.

 

  • I största allmänhet påminner spelet starkt om den nya tolkningen av Lara Croft (det är inte fy skam – för det spelet äger). Många samma parametrar, dock är Uncharted inte alls lika tung och sorglig som Lara, utan helt tvärtom. Där man hittar smärta, ensamhet och sorg i Lara, hittar man istället värme, kamratskap, kärlek och humor i Uncharted. Inget är bättre än det andra, beror helt enkelt på vad man har lust med just där och då.

 

Glöm inte att hålla utkik för alldeles snart finns den på ett bibliotek nära dig:

 

Biblioteken i Halmstad

 

/ Frida – Stadsbiblioteket


Lämna en kommentar

Valerian

 

En gammal klassiker väcks till liv på stora bioduken

I helgen gick jag på bio och såg nya storfilmen Valerian, som är en schysst SF-rulle, regisserad av filmguden Luc Besson. Detta inlägg kommer inte vara ett referat eller recension av något slag, youtube-klippet ovan berättar allt man behöver (och vill) veta. Däremot finns det intressant kuriosa kring filmen som jag vill lyfta – lite nördigt, jag vet, men låt mig hållas. Kanske dyker det upp någonting intressant som du kan smuggla ner i popcornpåsen du har köpt till filmen. Inte säkert, men kanske kanske.

 

Mina förkunskaper …

 

apple-256262_1920

 

Nada

 

I den här frågan är jag inte frökens lilla karamell. Långt ifrån. För mig var Valerian helt okänd, jag var helt nollad, trodde det var någonting sprillans nytt, men tji fick jag för det, eftersom detta i allra högsta grad är en kultklassiker. För den, som jag, är novis i ämnet så bygger filmen på de franska grafiska novellerna Valérian et Laureline (sv. övers. Linda och Valentin). Tydligen jättestort i Frankrike. Samma genomslag i Sverige? Jag vet inte, men västvärlden i allmänhet har den hjälpt till att forma hur den spekulativa fiktionen och drömmarna om intergalaktiska upptäcksfärder ser ut idag.

 

Linda och Valentin

 

Berättelsen om de intergalaktiska agenterna publicerades redan 1967 (alltså, innan premiären av första Star wars-filmen, kom ihåg!) och kom fort att bli populär – med över 20 volymer publicerade, plus lite annat lullull. Förkunskaperna om detta är viktigt för annars kan man bli lite irriterad när man ser filmen (som jag blev). Innan jag gick och såg filmen hade jag en vag aning om att filmen byggde på en grafisk novell, men hade ingen aning om kultvärdet och att serien var så gammal som den var, samt att (rätt tydligt om man säger så) serien har inspirerat många efterkommande SF-verk.

 

Det finns många tillfällen i filmen som man tänker på att den bara kopierar, men man blir lite konfunderad över detta då Luc Besson är en originell regissör med egna starka idéer. Så varför upplevs filmen som en klipp och klistra? En snygg klipp och klistra, men ändå. Varför får jag den känslan?

 

Jo, det ska jag berätta …

 

Det är inte Valerian som är en Copycat  – det är alla andra som är det! Typ. Eller egentligen är det på så vis att man kan jämföra Valerian med Sagan om ringen. Precis som Tolkien satte ramverket för Fantasy-genren många år framåt, gjorde Pierre Christin och Jean-Claude Mézières det med SF-genren. Det finns mer än ett tillfälle där man reagerar över likheterna med de sådär halvkända filmerna Star Wars. Själv reagerade jag starkt vid två tillfällen i filmen, kanske känns det här bekant:

 

valerian

 

Linda och Valentins skepp till vänster – Millennium Falcon till höger

 

Den här bilden kommer ifrån den första volymen av de grafiska novellerna, där det pinsamt tydligt visar vad som kom först, och vad som sedermera kom efter. I boken har man med flera exempel på vad Star Wars har tagit från Linda och Valentin. Alla exempel hittar du inte i filmen, tror jag inte i alla fall, det är först i efterhand som jag på riktigt kom att tänka på det.

 

Det andra exemplet som jag reagerade på var soldaterna i filmen Valerian, de såg ut som Darth Vader allihop, men i en mindre skräckinjagande framtoning. Jag vet inte om jag ska säga detta högt, men mest gick mina tankar till Mel Brooks härliga film Spaceballs:

 

spaceballs-02

 

 

 

Så, sugna på att läsa? Sju volymer av Linda och Valentin kan du hitta hos oss på Biblioteken i Halmstad. Följer du länken nedan så kommer du rakt på det:

 

Linda och Valentin

 

 

valentin

 

May the nerd be with you

 

/ Frida – Stadsbiblioteket