SpelaUpp

Att tämja en späckhuggare

Lämna en kommentar

 

 

För några år sedan snubblade jag in på en dokumentärfilm som handlade om den gigantiska nöjesindustrin som späckhuggaren har kommit att bli en del av. Filmen heter Blackfish och gissa om den skapade rubriker när den släpptes 2013! Stort fokus ligger på den världskända marinparken SeaWorld, som filmskaparna gör total slarvsylta av. Milt sagt.

 

 

bobokrull 2

Blackfish är  en dokumentärfilm som har allt. Den har vackra scener med de majestätiska ”mördarvalarna”, den är kritisk, den fakta som presenteras är väl grundad och, det viktigaste av allt, filmen får publiken att tänka under lång tid efteråt. För många fans av SeaWorld kan det komma som en chock över hur man har fångat in späckhuggarna. Hur människan har separerat den från sin familj och tagit den till trånga utrymmen, där dessa intelligenta djur får lära sig konster för att bli belönade med en hink med fisk. Fångenskapen får många negativa konsekvenser. I fångenskap blir späckhuggaren känslig för sjukdomar, det uppstår aggressioner och beteende som skulle vara icke-existerande i det fria.

Med allt detta som bakgrund. Hur kan man då bli förvånad när späckhuggaren en dag bestämmer sig för att sluta se sin tränare som matdistributör för att istället se hen som ett villebråd – redo att jagas? Trots allt är späckhuggaren ett rovdjur som ska vara i öppna vatten, inte instängda i en pool där de i ren frustration attackerar sina tränare, börjar tugga på betongkanterna, slåss med varandra och mycket mer. Någonting som aldrig skulle förekomma i det vilda. Intressant.

Har inte kunnat släppa tanken på späckhuggarna och gissa då hur taggad jag blev när jag såg att djurtränaren John Hargrove har skrivit om sin tid med späckhuggarna i boken Beneath the Surface : killer whales, SeaWorld, and the truth beyond Blackfish. Ögonabums lånade jag hem boken och kunde knappt släppa den ifrån mig. Bara att få lämna den för att gå till jobbet var en hel verksamhet.

bobokrull 1

 

I boken får vi följa John Hargrove som, sedan barnsben, närt en dröm om att få arbeta med späckhuggare. Han hade ett tydligt mål och lyckades arbeta sig upp till att bli en av de bästa tränarna i världen. Under sin tid som tränare ringde många varningsklockor men han var på något sätt så hemmablind att han inte kunde se fångenskapen på riktigt. Ideologin i nöjesindustrin var tydlig och gav inte utrymme till egna reflektioner. Det var inte förrän John blev kontaktad och tillfrågad att medverka i filmen Blackfish som han på riktigt började förstå vad och med vilka han arbetade. I sin romantiska föreställning kunde späckhuggarna inte ha det bättre, men han började allt mer inse att djuren egentligen kanske inte mådde så bra. Spelar ingen roll hur snäll vakten är, ett fängelse är alltid ett fängelse.

Boken innehåller många hemskheter och traumatiska händelser men den handlar också om vackra stunder i relationen mellan människan och naturen. Det är ett faktum som inte går att komma ifrån. I ett kapitel berättar John Hargrove på ett trollbindande vis om den speciella relationen han hade med späckhuggaren Takara, som också vid ett tillfälle räddade hans liv (jag erkänner, här grät jag som ett barn). John Hargrove menar att trots de tråkigheter som en kommodifiering av ett rovdjur kan föra med sig kan man inte förneka att det också finns ljusglimtar, för det är tydligt att djurtränarna känner stor kärlek till djuren och späckhuggarna.

 

/ Frida – Stadsbiblioteket

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s