SpelaUpp


Lämna en kommentar

Tjuvkika på filmåret 2016

Oj oj oj. Vilken gottepåse 2016 blir för oss cineaster och som ett plus i kanten är det ofta böcker som ligger till grund för många manus. Nedan följer ett axplock över vad vi bokmalar och filmjunkies kan se fram emot under året 2016:
 
 
 
Vi börjar filmåret med att gå ut hårt med en amerikansk filmatisering av Assassin’s creed. Vem spelar huvudrollen säger ni? Jo, Michael Fassbender förstås och på bibblan hittar du böcker OCH TV-spel om den  viga tidsturisten.
 
 
 
 
 
 
 
 
Den här filmen bygger på boken med samma namn som Harry Potter läser som kurslitteratur på Hogwarts. Gissa vem vi ser i huvudrollen här? Ingen  mindre än 2015:s Oscarsvinnare Eddie Redmayne.
 
 
 
 
 
Ser väl lovande ut?
 
 
Näst på listan kommer filmatiseringen av barn/ungdomsboken Miss Peregrines hem för besynnerliga barn.
 

Filmen har ännu inte fått någon svensk titel men den går att hitta på IMDB under den engelska titeln Miss Peregrine’s home for Peculiar Children. I rollen som Miss Peregrine får vi se halvsvenskan Eva Green och bakom kameran sitter, en av mina favoriter, Tim Burton. Känns som att detta skulle kunna vara en riktigt bra film. Ska bli kul att se.
 
 
 
 
 Ännu en gång kommer vi att få se Tom Hanks spela historieprofessorn Robert Langdon. Boken som är skriven av Dan Brown är, i vanlig ordning, actionspäckad och vi får väl hoppas att filmen blir likaså.
 
 
/ Frida H


Lämna en kommentar

Ex Machina

 
 
I Ex Machina blir den unga programmeraren Caleb utvald till att delta i ett experiment inom fältet artificiell intelligens. Hans uppgift blir att utvärdera de mänskliga egenskaperna hos den kvinnliga roboten Ava (Alicia Vikander).
 
 
En känsla av doom
 
Ex Machina är en ruggigt snygg och vacker film som, på ett subtilt sätt, bygger upp en mystisk  och oroväckande stämning. Som tittare kan vi tydligt säga att någonting är riktigt fel men vi kan inte peka på exakt vad det är som signalerar ut känslan, utan man dras obarmhärtigt in i regissörens dramaturgiska skamgrepp.
 
 
Experimentet
 
Själva experimentet sker hemma i Calebs chefs hus (hus och hus, snarare ett palats À la 2000-talet). Det här ”huset” ligger mitt ute i ingenstans och hans chef bor och arbetar där alldeles ensam, utan någon mänsklig närvaro. Skumt. Det är delvis den här ensliga men samtidigt vackra miljön som, i kombination med de långsamma tagningarna, spär på känslan av olust. Regissören Alex Garland har alldeles mästerligt lyckats med att bygga upp dramatiken och spänningen och under filmens gång ställer man sig frågor som (redovisas i kronologisk ordning):
 
 

·         Hur i hela friden filmade man Ava?

·         Har Ava någon själ?

·         Vad är ett medvetande?

·         Vad är egentligen Calebs chef för en karl? Han är skum

·         Varför fick just Caleb delta i experimentet?

·         Jösses, hur kommer det här att sluta?

 
 
Mer vill jag inte säga för då blir det spoiler alert! Slutet vill jag absolut inte avslöja. Och vilket slut sedan….Mumma…otippat…
 
 
Vem kan tänkas gilla Ex Machina?
 
 
Ex Machina passar för dig som gillar teknik, framtidsvisioner och som vurmar för TV-serier som Battlestar Galactica. Filmen passar också för dig som bär på en inre filosof, som gillar att diskutera och tänka kring existentiella frågor som: Vad är ett medvetande? Vad är en själ? Kan man programmera känslor? Vad är äkta och hur bedömer man detta?
 
 
Summa summarum; helt enkelt en riktigt bra film.
 
 
 
 
 
/ Frida H
 
 
 


Lämna en kommentar

Mad Max

 
 

 

Det går inte förneka att Mad Max med Mel Gibson i huvudrollen är riktiga kultrullar, och man får ju erkänna att det finns ett X antal tittningar av filmen på meritlistan. Men. Helt ärligt. Jag har aldrig varit stormförtjust i denna apokalyptiska värld där bilarna är fula, man har benpipor i näsorna och kroppsmålningar som skulle få den finska orkestern Lordi att darra i avund. Jag kan förstå lockelsen och tjusningen men för mig ter den sig mest obehaglig. Utifrån min film- och boksmak borde detta vara en rulle som skulle falla i smaken men den gör det inte. Konstigt, men efter många och långa år har jag lyckats komma på vad det är som beklämmer mig så mycket just när det gäller Mad Max. Det är närvaron av den totala hopplösheten. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan och det är just detta som är så kusligt med Mad Max. Karaktärerna avsöndrar bara hopplöshet där empati och mänsklighet för länge sedan har kastats överbord. Verkligen obehagligt.

 

2015:s produktion Mad Max: Fury road har jag ännu inte sett (finns på bibblan) och låter därför åsikterna om denna vara osagda eftersom inlägget ändå inte var tänkt att vara en filmrecension.

 

 

Till saken…

 

Helt enkelt ville jag berätta om den dagen som jag fick ett alldeles speciellt mail i min telefon. Det var inte Stadsbibliotekets övertidsvarning som det annars brukar vara (min absolut mest trogna mailkompis)

 
 

 

 

istället var där en avisering som berättade om att min ”bok” hade kommit!

 

 

 

 

 

Okej, tänkte jag. Visst. Mad Max. Sådär exalterad. Kan ju testa det men inte mer. Så sent en kväll startade jag upp maskinen, i med spelet, laddade ner alla uppdateringar och körde igång. Den kvällen blev en sen kväll… Spelet är ju jätteroligt! Och det är allt som jag behöver berätta om Mad Max. Till alla gamla gamers därute (otäckt spel och direkt olämpligt för barn) vill jag inte bara komma med ett tips utan istället en uppmaning, eller varför inte helt enkelt se det som en order?

 

Spela Mad Max!

/Frida H

 

 

 


Lämna en kommentar

Still Alice

Nämen usch, jag bölar visst innan jag ens har börjat skriva, jag som inte ens grät på slutet av filmen Titanic. Brukar vara hård som sten. Hur kan det komma sig att det räcker att jag hör titeln Still Alice så börjar tårkanalerna fyllas på.
 
Kanske för att ämnet står mig så nära?
 
Står så många nära?
 
 
 
Filmen bygger på Lisa Genovas bok Fortfarande Alice, och handlar om professorn Alice Howland  (spelas av Julianne Moore). Alice lever ett gott liv med make, barn och karriär, men en dag kommer hela hennes tillvaro att trasas sönder. Det börjar med att hon under en av sina vanliga joggingturer inte hittar hem. Hon blir orolig efter händelsen och söker därför hjälp hos läkare, där hon får diagnosen alzheimer – 50 år gammal.
 
I filmen får vi följa hennes förhållande till familjen, hur hennes make och barn reagerar och hanterar hennes sjukdom, där den mest otippade personen visar sig vara den starkaste. Med tanke på Alices ålder eskalerar sjukdomen snabbt (ju yngre desto mer aggressiv är sjukdomens framfart) och som tittare kan man riktigt känna sorgearbetet hos anhöriga, hur det är att sörja en person som är i livet. Låter hårt men så är det. Då Alzheimer är en anhörigsjukdom börjar sorgearbetet redan när symptomen på sjukdomen blir märkbart tydliga. Filmen visar detta på, vad jag tycker, ett bra sätt där anhörigas reaktioner och känslor upplevs som naturliga och inte överdramatiserade.
 
Det finns ett ställe i filmen (ska inte avslöja vilket då det är stort spoiler alert!) där man som tittare inte vet om man ska heja på livet eller döden. Visst är det lustigt? Filmen sätter igång tankar hos en själv som man inte riktigt har funderat kring, tankar som följer med en i flera dagar efteråt. Fruktansvärt sorglig.
 
Förutom hög gråtfaktor, hur bra är filmen?
 
Den har en tung rollista, vilket vanligtvis är ett stort ”No No” för mig då det ofta kan vara en kompensationsfaktor.
 
Dåligt manus = då smackar vi in fem stora Hollywoodstjärnor och så hoppas vi att publiken ingenting märker. Ungefär så tänker jag. Still Alice är ett av de undantag som bekräftar regeln. Den är mycket bra och här ligger inget gammalt skräpigt manus dolt under den gedigna rollistan. Julianne Moore i rollen som Alice, gör detta bra och trovärdigt och Alec Baldwin som spelar maken gör en fantastisk insats. Vi ser andra tunga namn som Kate Bosworth och Kristen Stewart. Två skådisar som inte tidigare legat på min favoritlista men börjar efter den här filmen att närma sig den. Tummen upp på det. Jag rekommenderar den här filmen varmt. Den är tung och jobbig men den är också utbildande eftersom många människor idag lider av någon typ av demenssjukdom och den här filmen ger en liten inblick i hur den kan fungera, vilka tankar som dyker upp och viktigast av allt – hur viktigt det är att bli behandlad med respekt.
 
/ Frida H


Lämna en kommentar

Until Dawn

Under allahelgonahelgen satt jag och ett par vänner och spelade ett nytt skräckspel som heter Until Dawn på Playstation 4, och fy tusan vad spännande och läskigt det var! Jag är inte typen som gillar eller uppskattar skräckspel i vanliga fall men Until Dawn lyckades till och med fånga mitt intresse, även om jag för det mesta satt med ansiktet nertryckt i en kudde.

 

Spelet är uppbyggt precis som stereotypisk skräckfilm där ett gäng ungdomar spenderar en lång och kall vinternatt ensamma uppe i en stuga i bergen på årsdagen då två systrar försvann mystiskt ifrån samma stuga. Då börjar såklart mystiska saker att hända och folk dör.  Mitt i alla dessa klichéer så gömmer sig faktiskt ett bra och spännande spel. Genom hela spelet utsätts spelaren för val, beroende på hur man väljer så ändras historien och ens relationer med de andra ungdomarna. Exempelvis så får man välja mellan att snoka genom en tjejs mobil, gör man det blir hon såklart arg och det kan göra att hon senare inte litar på mig eller lyssnar på mig när jag varnar henne som leder till att hon dör. Många spel idag hävdar att ha val som påverkar spelets gång men Until Dawn är nog det första som jag har spelat där valen verkligen gör skillnad, både de små och de stora.

 

Until Dawn är dessutom helt fullspäckad av kända skådespelare, såsom Peter Stormare, Hayden Panettiere, och Brett Dalton. Deras skådespeleri och därtill det fenomenala animerandet av karaktärerna lyfter spelupplevelsen enormt. Spela det! Om du vågar…

 

Rekommenderad ålder 18+

 

 

 

/Erika